“Biomedicinens samtidshistorie – en metodologisk udfordring” — oplæg til konference “Medicinhistoria i dag”, Stockholm 22. august

Jeg har lige skrevet udkast til et oplæg til den indledende session på konferencen “Medicinhistoria idag”, Nobelmuseet, Stockholm, 22. august (se programmet her). Evt. kommentarer senest i løbet af næste uge, tak.
Biomedicinens samtidshistoria – en metodologisk utmaning
Jag har tänkt att lägga en lite annan vinkel på ämnet än vad Karin Johannison och Roger Qvarsell har gjort. Och det hänger samman med att jag generellt menar, att när man talar om vart ett akademiskt ämne är på väg, då ska man ha samma attityd som en schackspelare – dvs. de drag man redan har gjort är helt likgiltiga för spelets fortsatta utveckling – det viktiga är ställningen på brädet här och nu.
Dvs. jag vill inte förhålla mig som idéhistoriker till mitt eget ämne – utan jag vill hellre komma med några synpunkter på några intressanta forskningsmässiga möjligheter, som jag ser det.
Och för at gå rakt på sak, så menar jag att den stora utmaningen för medicinhistoriker just nu, den ligger inom samtidshistorien — och framför allt utvecklingen inom biomedicinen.
Nu kan biomedicin definieras på lite olika sätt. Jag håller mig till den definition som Peter Keating och Alberto Cambrosio gör i deras senaste bok, Biomedical Platforms (2003) — att biomedicin är sammansmältningen av biologi och medicin, en hybrid mellan studiet av det normala och studiet av det patologiska.
Själva termen ‘biomedicinsk plattform’ är inte särskilt bra, tycker jag. Men poängen är viktig. Det vi traditionellt kallar medicin finns inte längre. Istället har vi ett system av avancerade digitala teknologier, experimentella system, biobanker och sekvensdatabaser, etiska och politiska regleringsmekanismer, sociala nätverk av olika slag, ett sammelsurium av maktrelationer, venture-kapital, marketingstrategier och diskursiva praktiker i största allmänhet
Den här utvecklingen mot en hybrid och komplex biomedicin är utan tvekan en utmaning för medicinhistoriker idag. Vi har ju traditionellt fokuserat på 17- och 1800-talen och de första halvan av 1900-talet. Men nu börjar samtiden att tränga sig på. Individuell molekylär terapi och virtuell kirurgi och somatisk genterapi är redan historiska fenomen. Man tar patent på mikroorganismer och gener. Att odla reservdelsorgan med hjälp av stamcellteknologi håller på att bli historia. Och Donna Haraway’s fantasier om cyborgs har redan blivit historia.
Allt det här är en utmaning för oss som medicinhistoriker, därför att det är nytt och främmande, och skrämmande. Det är också en utmaning därför att det är svårt att vara samtidsmedicinhistoriker idag utan att på ett eller annat sätt gå in i det vetenskapliga och tekniska innehållet. Det är svårt att gå in i kärnan av den nya biomedicinen utan att förstå membranreceptorer och jonkanaler och allosteriska proteinmotorer — för att inte tala om bioinformatiksystem (där går min gräns).
Vad ska man göra? Man kan inte förvänta sig att en medicinhistoriker med bakgrund i litteraturvetenskap eller idehistoria på egen hand ska kunna klara av att ta ställning till vad som är pålitligt och inte pålitligt inom jonkanal-forskningen. Och det duger heller inte att låta biomedicinare skriva deras egen historia – de har inte tid och förutsättningar för att förstå historiografiska spetsfindigheter á la Deleuze eller Stephen Greenblatt eller Judith Butler.
Den enda lösningen är — som jag ser det – att re-etablera goda arbetsrelationer mellan humanister och biomedicinare. Den där traditionella ‘håll-fingrarna-borta’-hållningen som historiker ofta har haft gentemot läkarna, den var kanske nödvändig för trettio år sedan, för att göra det legtimit för historikerna att syssla med medicinens historia.
Men jag tror det är en förlegad attityd idag. Idag handlar det om samarbete, team-work, och dialog mellan medicinare och humanister – det är det som gäller för alla som arbetar seriöst med området idag. Ta Jean-Paul Gaudilliere, Soraya de Chadarevian eller Hans-Jörg Reinberger — för att nu droppa några namn på samtidsmedicinhistoriker — de alla är medvetna om att man måste etablera goda tillidsrelationer till biomedicinarna — samtidigt naturligtvis som man bibehåller sin historiografiska självständighet.
Det är én slags utmaning. Men det ligger en annan slags utmaning i biomedicinens samtidshistoria — och det är inte så mycket en utmaning till medicinhistoriker, utan till historiker i allmänhet.
Ta fallet Francis Fukuyama. Han blev ju känd i början av 90-talet för sin tes om historiens slut. Den fick han väldigt mycket stryk för (och berättigat som jag ser det) både från historiker-, filosof- och statsvetarhåll — men det var inte någon av de kritikerna som fik honom att ändra uppfattning. Nej, det som till sist gjorde att han gav upp “The End of History”-tesen, det var när han började intressera sig för vad som hände inom biomedicin och bioteknologi. Det gjorde intryck på honom! Så idag tror Fukuyama inte längre på att historien håller på att ta slut – tvärtom menar han att biovetenskap og bioteknologi har satt fart i historiemaskineriet igen.
Och det är ju inte bara Fukuyama som menar det. Det talas mycket om en biovetenskaplig revolution nuförtiden, analogt med den s.k. vetenskapliga revolutionen på 1600-talet— både i forskarvärlden själv, och bland framtidsforskare och politiker och finansfolk.
Okey, mycket av det som sägs är säkert ‘hype’ (särskilt det som sägs av forskarna och biotech-företagen) – och som historiker är man naturligtvis lite misstänksam mot folk som talar om påstådda revolutioner mens de försiggår. Men jag måste erkänna att jag är rätt så övertygad om att — även om det kanske är övermaga att tala om revolution — så händer det något inom medicinen och humanbiologin som med rätt stor säkerhet kan få radikala kulturella, politiska, ekonomiska – och till och med evolutionära – konsekvenser.
Och de konsekvenserna handler inte så mycket om ny teknologi i sig själv — men mer om det som Michel Foucault kretsade omkring när han talade om ‘biomakt’ och som Giorgio Agamben har kallat utvecklingen av ‘lägret’ (‘the camp’) som paradigm för moderniteten (och postmoderniteten). Och om det som Toni Negri och Michael Hardt skriver om i Empire (2001) och nu senast i Multitude (204) – dvs. utvecklingen av ett globalt ‘Imperium’ och hur Imperiet förhåller sig till det som de kallar ‘biopolitisk produktion’.
Med andra ord, utmaningen till samtidshistorikerna från biomedicinens side är hela den makrohistoriska tendens som innebär att människolivet blir styr- och kontrollerbart från vagga till grav — att maktutövandet tenderar att försiggå med hela populationer och deras kroppar och celler och molekyler som objekt. Det är den tendensen som Peter Sloterdijk satte fingret på när han skrev sin essä om ‘Människofarmen’ och som hans tyska kolleger, inkl. Habermas, rasade över, därför att han inte nöjde sig med att moralisera över eugeniken, utan helt cyniskt påpekade att det är först nu som eugenikerna har fått de nödvändiga arbetsredskapen till en smart och vetenskapligt baserad människofarm.
Okey. Om man nu man menar (som jag alltså gör det) att den samtida biomedicinen är viktig och intressant, så kommer frågan om hur man ska greppa den. Vilka är de historiografiska redskapen? Och för att svara på det, så blir jag trots allt tvungen att ta upp lite av det som stod i inbjudan till den här konferensen — plus också en del av det som Roger och Karin sade förut, nämligen om den medicinhistoriska forskningstraditionen.
Skälet till att jag inte ville gå in på er dagordning var — inte bara att jag inte ser någon poäng med att se idéhistoriskt på sitt eget ämne när man ska identifiera intressanta forskningsproblem — utan också därför att jag tycker att traditionsperspektivet lätt hamnar i en slags rätlinjig utvecklinghistoria. Dvs. först kom den äldre och förlegade individ- och upptäcktshistorien, sedan kom den lite mer moderna socialhistorien, och nu har vi kommit fram till medicinhistoriens höjdpunkt, den nya kulturhistorien.
Nej, jag tror mer på att det finns något värdefullt i alla de föregående traditionerna. Så jag menar att det avstånd som inbjudan lägger till en historia “med tyngdpunkt på stora namn och upptäckter”, är förhastad. Det finns massor av intressanta forskningsmöjligheter om just precis biomedicinens stora namn och stora upptäckter. Jim Watson är faktiskt ett stort samtidsnamn och en bra Watson-biografi (det finns bara dåliga) vore guld värd. Alla som sysslar med det här området går och väntar på Bob Olby’s Francis Crick-biografi. Och det finns väl ingen som tycker att Soraya de Chadarevian är omodern därför att hon skriver om en av 1900-talets stora vetenskapliga upptäckter, alltså dubbelhelixmodellen.
På samma sätt menar jag att den traditionella socialhistorien fortfarande har mycket att erbjuda. Studier av hur man har handskats med AIDS-epidemin och hoten om nya pandemier inbjuder ju helt klart till mer traditionella socialhistoriska betraktningssätt. Detsamma gäller framväxten av hela public health-området (socialmedicin, epidemiologi mm.) och de stora folkhälsokampanjerna mot rökning och nu senast mot fetma. Det är klart att man kan närma sig de här fenomenen med kulturhistoriska verktyg – men det är alltså minst lika närliggande att uppföra sig som klassiska socialhistoriker, liksom Susan Reverby och David Rosner.
Det betyder inte att den nya kulturhistorien inte har något att erbjuda – New Historicism lever och sprattlar bra – och det vore jättekul om någon tog Judith Butler i handen och gjorde en queer- och performativitets-analys av mellansvenska vårdcentraler. Men min poäng är att en kulturhistoriskt orienterad medicinhistoria bara är en av många intressanta angreppssätt. Jag tror mer på metodologisk pluralism.
Jag tänkte avslutningsvis illustrera vad jag har sagt med genchippen. Det var ju inte tekniskt möjligt att visa Powerpoint-bilder här idag — så jag tog med en bit av den äkta varan istället – en Affymetrix GenChip – som jag skickar runt i ett par ex.
Det här är nästan teknologisk science fiction. Med den här lilla 10×10 mm- chippen i mitten kan man kartlägga alla gener i kroppen som är påkopplade (‘expressed’, som det heter) på en given tidspunkt. Det betyder t.ex. att man kan kolla upp hur ett läkemedel metaboliseras hos enskilda individer, ja till och med i enskilda organ och celler. Man kan följa med hur genernas kopplas av och på när stamceller differentieras till vävnader och organ. Och man kan snabbt screena hela befolkningsgrupper för mutationer.
Som jag tolkar den, så är genchippen en perfekt ikon för vad som händer inom biomedicinen idag. (Det är därför vi har den som symbol på vår blog nere på Medicinsk Museion, se OH). Den förenar bokstavligen IT och molekylärbiologi. Den bygger på globaliserade sekvensdatabaser och är resultatet av en alltmer globaliserad biotech-industri. Den har fått helsidesartiklar i Financial Times. Den griper in i hela strukturomvandlingen i sjukvården mot ökad individualiseringen. Den är en fungerande cyborg. Och den vore perfekt som monitor på Människofarmen.
Den är en smart teknologi som man kan skriva många slags historia om:
Man kan skriva framstegshistoria om den
Man kan skriva biografi om Stephen Fodor, som hittade på den.
Man kan skriva om hur den förenar informationskultur och biologisk materialitet.
Man kan skriva in den i en ekonomisk historia om biotech-patent och venture-kapital i 1990-talets Kalifornien.
Man kan skriva in den i en socialhistoria om det växande folkliga kravet på en individualiserad sjukvård.
Man kan skriva om genchippen som biomedicinsk ikonografi.
Man kan skriva om den som ett stycke konstindustriell design.
Och man kan (bokstavligen) skriva mikrohistoria – genchippen som ett mikrokosmos för hela biomedicinens historia.
Det är fritt val på alla metodologiska hyllor.